canariebloggen

För att spinna vidare på ämnet The Ark så måste jag säga att de alltid varit så dåliga att man inte ens kan bli besviken på dem. Det är ett hopplöst band, för de tar på sig ett hopplöst uppdrag: att vara Ett Stort Rockband men ändå vara från Sverige. Jag är ledsen, men det går inte. Det går inte att ta dem på allvar. Det finns inga svenska killar som är dekadenta sexgudar, det finns inte i vår DNA. Det blir bara pinsamt om man ska köra hela paktetet med stora gester, feta riff och fotbollsarena-refränger. Det är precis samma sak med Kent. Who are they kidding? Så himla ointressant med killar från Eskilstuna som tror att de spelar i U2. Jag menar, det är en sak att man kanske inte gillar musik som U2 eller liknande rockdinosaurier. Jag gör det exempelvis inte. Men om man nu gör det så vill man ju ha den äkta varan, inte några killar som heter Jakobsson i efternamn (no disrespect alla läsare som heter Jakobsson) och äter varmkorv med bröd (no disrespect alla som... eller det var ignet förresten).

Calle snackade lite om AC/DC innan. Jag hatar AC/DC. Men som rockstjärnor är de tusen gånger mer lyckade än Ola Salo och Jocke Berg.

För övrigt finns det en AC/DC-låt som samplats av Boogie Down Producions på deras första album, "Criminal minded". Jag vet inte vad ursprungslåten heter men BDP har snott den rakt av, tagit ett riff som är riktigt fett och bara loopat det. Låten heter "Dope beat". Texten består av att KRS-One skriker "dope beat, we got a dope beat!" om och om igen. Den är fantastisk.

Att göra något coolt av en The Ark-låt är lite svårare.

Hej alla canariebloggfans. Jag har nu äran att presentera en ny krönikör här på bloggen. En riktig musiknörd som alltid tycks ha en lista till hands varje gång något ska nomineras. Han hjälper mig att hållas uppdaterad i vad som händer inom hip hop och soul, ett ämne vars historia han behäskar ända sedan man spelade sax. En varm person och en vän av rättvisa.

/Calle

Besviken blir man om man tror på någon och så visar det sig att vedebörande inte alls lever upp til det förväntade.

Häromveckan hamnade jag i samma toakö på Retro i Malmö med en i the ark. Han sa något, men det var högt och jag förstod inte riktigt vad. Men han var glad och jag var glad och jag kände att vi liksom hade något ihop. Och han vinkar in mig på en av toaletterna och öppnar en sådan där hink med lock som finns på vissa toaletter och han pekar på något däri. Och så säger han något igen, men jag hör inte vad, men jag är nästan övertygad om att det har med bajshumor att göra, för han i the ark är nu ännu gladare och jag ler och han går ut och jag hör hur han skrattar utanför, medan jag stänger dörren.

Men det är inte alls därför jag är besviken på the ark. Det är inte ofta jag bryr mig om när jag inte gillar en låt, men i fallet med clamour for glamour kan jag bara inte låta bli. Jag tyckte mig trots allt se en konstnärlig ambition i deras låtar på sistone, men när den låten kommer på radio säger jag tafatta grejer som "släpp katten" och "fy fan vilket oväsen" inna jag stänger av. Och jag kan nästan säga precis vad i låten jag inte gillar. Det är något med de där krämande gitarrerna som är så ohyggligt. Brrrr.

Förresten. Dela gärna med er om det är någon som har liknande erfarenheter av någon speciell låt.

/Calle

Är det någon som har sett den där Jessica simpson videon. Den som börjar med ett barslagsmål, följt av en avklädd dans inför jubblande cowboys.
    I videon finns även willie nelson med och mimar. Och för den som ännu inte riktigt fattat att videon riktar sig till män, ska kolla in videons allra sista scen där Jessica simpson iförd bikini tvålar in en bil med nordstatsflagga på taket, innan hon försvinner ut ur ladan där bilen står parkerad med lite skumm på ena skinkan.

/Calle

Jag hörde en låt med AC/DC igår som var riktigt sjuk. Nog för att de tog grabbighet till en ny nivå när de slog igenom, men det här är rent bananas.

Låten är uppbyggd av ett tungt tuffande riff i bakgrunden samtidigt som sångaren (den av dem som söp ihjäl sig (han som inte hade krullit hår och hatt)), läser en dikt överalltsammans som handlar om vikten och fördelarna av att ha riktigt biga balls.

Finns det en metafor bakom big balls, som jag inte förstått?

/Calle

Jag har ett alias som vit päls och det här är min rockografi, men jag har inte vuxit upp i slummen, varit oälskad, våldtagen eller förtryckt. Min uppväxt har varit rätt trygg, eller svennig om man så vill. Så ville du läsa rockografin om ett maskrosbarn som slår sig fram mot alla odds? Ja då föreslår jag att du läser Moetly Crues, Tracy lords eller någon annan istället. Det här ska inte heller handla så mycket om någon uppväxt. Det ska handla om det som händer just nu, varför det är viktigt. Och en hel del annat.


Nu så...
Jag är född och uppvuxen i den här staden. Jag minns det som en tämligen tråkig stad att växa upp i, men jag var ännu ung och inte riktigt inbjuden i stadens kretsar och bättre platser.
      Dessutom bodde jag i Limhamn som är nästan som en stad för sig utanför, med eget centrum och allt. Min uppväxt var trygg eller svennig om man så vill. Min farsa höll sig uppdaterad om stadens events genom sydsvenskan och på helgerna brukade han ta med mig och min yngre bror för att vara där det hände. Cirkus Brasiljack utanför mobilia, drakflygning på ribban, rivning av något hus på värnhem, eller inspelningen av solstollarna på kallis (då Samantha fox var med).
      Malmö är en bra cyckelstad och jag och mina polare bildade cyckelgäng i vilka vi åkte och badade, hyrde film, letade efter ödetomter mm... Ibland var vi i stan och då gick vi upp och ner längs gågatan mellan gustaf och triangeln av ingen speciell anledning alls. Ibland åkte vi på stryk eller blev rånade av andra ungar som var betydligt tuffare än oss, ibland inte.
      Men ju äldre jag blev desto bättre blev jag på att välja mina vänner. Det fanns dessutom en större skara att välja bland. Jag träffade andra kufar som levde i samförstånd med musikens starka krafter. Vi umgicks ofta på någons rum, där vi turades om att hålla i olika texthäften från olika skivor. Och när vi skiljts åt åkte jag hem och fortsatte göra exakt samma sak fast själv.               
       Brittpoppen hade stor inverkan. Det skvallrades om succéen bakom det Malmöetablerade tambourine records. En kompis till mig hade ovanan att simma in på damavdelningen på kallbadhuset, där han enligt sig själv gjort högsta vinsten då han fått se Nina i Cardigans sprit språngande... I maj varje år var den återkommande gratisfestivalen vid parkmöllan, där fick jag se eggstone. De hade slipsar, pilotbrillor och ärmlösa pullovers. "my god", det var det snyggaste jag hade sett och cycklade hela vägen ut till Kirseberg för att gå på Emmaus och köpa skjortor med stora snibbar. För att komma till Kirseberg måste man cyckla uppför en hög backe där de brände häxor på 1600-talet. Malmös i stort sett enda nivåskillnad och det bar emot, men så kunde jag ju då andra sidan slå två flugor i en smäll tänkte jag och syftade på att man kunde köpa hasch av uteliggarna i husvagnarna bakom Värnhem, men det blev aldrig av. En del tjejer på skolan drog på sig sin mormors gamla blommiga klänning, vilket ibland fick mig att önska att jag också var en tjej.
        Men brittpopen var inte den enda musikgenre som hade stort inflytande. Under mitt levene kan jag sammanlagt komma på tre likaratade strömningar som fått skivbolagen att signa i stort sett allt. Den första var HCn, eller hardcore om man så vill. Den ledde till att alla blev vegeterianer och skaffade häng. Den andra var Svensk hip hop. En del var väll rätt ok, men sammanlagtsvis så jösses vad mycket crap som spelades i radio under under slutet av nittiotalet, dessa gynsamma år för svensk rap. Den tredje är indiemusiken idag. Det är inte dokumenterat som någon egentlig musikgenre, även om twee, Lo-Fi och kassa syntar är honörsord. Men indie är indie så länge det släpps på ett litet bolag, eller själv. Indie så länge inte den breda massan förstår sig på det riktigt. Så länge man har känslan av att bandet är ens eget lite grann och man var med från början. Följdaktligen går därför små skivbolag hur bra som helst, medan de stora ställer sig frågande och skyller på internet.

Efter gymnasiet var min trampoline rejält spänd. Jag satte högt värde på att komma ifrån staden så fort som möjligt. Därefter följde fyra år av rastlöshet utomstädes Malmö. För ungefär ett och ett halvt år sedan var jag tillbaka i Malmö igen, men det var ett annat Malmö än det jag vuxit upp i. Det malmö jag hamnade i liknade inte heller någon annan plats i Sverige som jag besökt.
      Och där jag hamnade var ingen annan plats än de omtalade ungdomskvarteren kring Möllan. Föredetta arbetarkvarter som blivit bostäder till allmänt löst folk, samt centrum för Malmöhögskolas numera otaliga studenter.
       Men jag tillhör inte de som går in i Kinesaffärerna bara för att kolla om där finns svalbon eller hundar. Jag gillar inte ens stark mat. Och alla de otaliga pubar runt om möllan besöker jag inte mer än högst någon gång i veckan. Jag har sedan länge bestämt att jag inte sysslar med hackysack, och skulle heller aldrig ta med min bandspelare på stan och så vidare.
                     
Men Möllan är en bra förutsättning för bra musik och för bra band att synas. Leve det!
 

"Vad är Canarie Records?"

I en intervju med Sean connery får Sean frågan: "Vem är james Bond", varpå Sean svarar: "James Bond is the guy who pay my buills".
                      Jag önskar jag kunde svara samma sak om Canarie Recods, men det vore långt ifrån sanningen. Möjligtvis skulle jag kunna svara att: "Canarie Records är det som gör mig och förhoppningsvis dig rik", och då mena det på ett metafysiskt plan. Vilket vore ett rätt diplomatiskt och new ageigt svar, men å andra sidan passar jag på att säga vad jag vill, för det här är Vår blogg å får man passa på... Startad för att vi har något att säga.


"Varför en blogg?"

En blogg är en uppdaterad version av en gästbok. Ett bra sätt att vara interaktiv.
                      Men tanken med canarie records var från början att vi inte bara skulle ge ut skivor. Det har t.ex. pratats både vitt och brett om att ge ut någonting i bokform. Men riktigt vad vi skulle ge ut har vi ännu inte bestämt. Men vi har en vision om att ha en bok om musiken vi gillar i vår merch. Luftig text och många bilder... mmm...
                      Tanken är nu att göra den här bloggen riktigt bra med många updateringar och många gästskrivningar av folk som vi tror på och att vi någon gång i framtiden ska kunna samla all text och ge ut det i bokform.