canariebloggen

Jag har ett alias som vit päls och det här är min rockografi, men jag har inte vuxit upp i slummen, varit oälskad, våldtagen eller förtryckt. Min uppväxt har varit rätt trygg, eller svennig om man så vill. Så ville du läsa rockografin om ett maskrosbarn som slår sig fram mot alla odds? Ja då föreslår jag att du läser Moetly Crues, Tracy lords eller någon annan istället. Det här ska inte heller handla så mycket om någon uppväxt. Det ska handla om det som händer just nu, varför det är viktigt. Och en hel del annat.


Nu så...
Jag är född och uppvuxen i den här staden. Jag minns det som en tämligen tråkig stad att växa upp i, men jag var ännu ung och inte riktigt inbjuden i stadens kretsar och bättre platser.
      Dessutom bodde jag i Limhamn som är nästan som en stad för sig utanför, med eget centrum och allt. Min uppväxt var trygg eller svennig om man så vill. Min farsa höll sig uppdaterad om stadens events genom sydsvenskan och på helgerna brukade han ta med mig och min yngre bror för att vara där det hände. Cirkus Brasiljack utanför mobilia, drakflygning på ribban, rivning av något hus på värnhem, eller inspelningen av solstollarna på kallis (då Samantha fox var med).
      Malmö är en bra cyckelstad och jag och mina polare bildade cyckelgäng i vilka vi åkte och badade, hyrde film, letade efter ödetomter mm... Ibland var vi i stan och då gick vi upp och ner längs gågatan mellan gustaf och triangeln av ingen speciell anledning alls. Ibland åkte vi på stryk eller blev rånade av andra ungar som var betydligt tuffare än oss, ibland inte.
      Men ju äldre jag blev desto bättre blev jag på att välja mina vänner. Det fanns dessutom en större skara att välja bland. Jag träffade andra kufar som levde i samförstånd med musikens starka krafter. Vi umgicks ofta på någons rum, där vi turades om att hålla i olika texthäften från olika skivor. Och när vi skiljts åt åkte jag hem och fortsatte göra exakt samma sak fast själv.               
       Brittpoppen hade stor inverkan. Det skvallrades om succéen bakom det Malmöetablerade tambourine records. En kompis till mig hade ovanan att simma in på damavdelningen på kallbadhuset, där han enligt sig själv gjort högsta vinsten då han fått se Nina i Cardigans sprit språngande... I maj varje år var den återkommande gratisfestivalen vid parkmöllan, där fick jag se eggstone. De hade slipsar, pilotbrillor och ärmlösa pullovers. "my god", det var det snyggaste jag hade sett och cycklade hela vägen ut till Kirseberg för att gå på Emmaus och köpa skjortor med stora snibbar. För att komma till Kirseberg måste man cyckla uppför en hög backe där de brände häxor på 1600-talet. Malmös i stort sett enda nivåskillnad och det bar emot, men så kunde jag ju då andra sidan slå två flugor i en smäll tänkte jag och syftade på att man kunde köpa hasch av uteliggarna i husvagnarna bakom Värnhem, men det blev aldrig av. En del tjejer på skolan drog på sig sin mormors gamla blommiga klänning, vilket ibland fick mig att önska att jag också var en tjej.
        Men brittpopen var inte den enda musikgenre som hade stort inflytande. Under mitt levene kan jag sammanlagt komma på tre likaratade strömningar som fått skivbolagen att signa i stort sett allt. Den första var HCn, eller hardcore om man så vill. Den ledde till att alla blev vegeterianer och skaffade häng. Den andra var Svensk hip hop. En del var väll rätt ok, men sammanlagtsvis så jösses vad mycket crap som spelades i radio under under slutet av nittiotalet, dessa gynsamma år för svensk rap. Den tredje är indiemusiken idag. Det är inte dokumenterat som någon egentlig musikgenre, även om twee, Lo-Fi och kassa syntar är honörsord. Men indie är indie så länge det släpps på ett litet bolag, eller själv. Indie så länge inte den breda massan förstår sig på det riktigt. Så länge man har känslan av att bandet är ens eget lite grann och man var med från början. Följdaktligen går därför små skivbolag hur bra som helst, medan de stora ställer sig frågande och skyller på internet.

Efter gymnasiet var min trampoline rejält spänd. Jag satte högt värde på att komma ifrån staden så fort som möjligt. Därefter följde fyra år av rastlöshet utomstädes Malmö. För ungefär ett och ett halvt år sedan var jag tillbaka i Malmö igen, men det var ett annat Malmö än det jag vuxit upp i. Det malmö jag hamnade i liknade inte heller någon annan plats i Sverige som jag besökt.
      Och där jag hamnade var ingen annan plats än de omtalade ungdomskvarteren kring Möllan. Föredetta arbetarkvarter som blivit bostäder till allmänt löst folk, samt centrum för Malmöhögskolas numera otaliga studenter.
       Men jag tillhör inte de som går in i Kinesaffärerna bara för att kolla om där finns svalbon eller hundar. Jag gillar inte ens stark mat. Och alla de otaliga pubar runt om möllan besöker jag inte mer än högst någon gång i veckan. Jag har sedan länge bestämt att jag inte sysslar med hackysack, och skulle heller aldrig ta med min bandspelare på stan och så vidare.
                     
Men Möllan är en bra förutsättning för bra musik och för bra band att synas. Leve det!