canariebloggen

Kommer ni ihåg hon peaches? Hon kanadensaren som hade brottarlinne, boa, skägg och sådan där synth som man håller i som en gitarr. Hon som hade en låt som hette fatherfucker.  
    Tyckte man hon var bra? Eller tyckte man att hon var lite ute redan då? Det var inte två år sedan men tilhör redan en svunnen hopplöst avlägsen epok. Eller?

/Calle
 

Jag vill verkligen gilla Pet Shop Boys. Och God knows I've tried. Men det spelar ingen roll hur ofta jag lånar deras gamla skivor på biblioteket och ger dem ännu en chans. Det funkar bara inte.

På pappret är de den perfekta popgruppen. En duo bestående av en arkitekt och en musikjournalist. Musik som är syntetisk och artificiell, ett medvetet avståndstagande från alla rockklichéer. De älskar disco och dans och samtidigt klassiskt pophantverk. Och låtarna heter saker som "Being boring". Och de är extremt modevetna, inga svettiga skinnvästar och hästsvansar här.

Men verkligheten är en annan. Det här är två fula britter som gör tight-ass white man music, värdelös att dansa till, melodierna överskuggas av produktionen, och rösten som sjunger är kall och blank som en sjukhusbrits. Det är musik som inte säger mig ett dyft.

You had to be there, invänderer kanske någon. Och kanske är det så, hade jag varit 20 år 1987 så hade jag kanske sett Pet Shop Boys som jag ser på The Tough Alliance idag. Då hade det varit musiken som man valt för att särskilja sig från rockmajoriteten. Men jag vete fan alltså. Det gör inte deras musik mer lyssningsvärd idag. Jag hatar att erkänna det, men den musik som åldrats bäst från 80-talet är den traditionella gitarrpopen, som Felt eller Field Mice eller Jesus & Mary Chains första skiva. För att inte tala om Orange Juice och Smiths-singlarna.

Kanske är det både a blessing and a curse att ha som ambition att vara modern. De som fegar och gör musik som känns gammal från början kan ju aldrig egentligen åldras.

/Nicholas

Jag vet att det är billigt att sparka på Tyskland. Men ärligt talat, finns det någon anledning att respektera detta land? Förutom att rasera romarriket (historiens mest smakfulla diktatur) och styra upp två världskrig så är de jävligt tråkiga. Jag kan komma på fem (5) bra saker som Tyskland har lyckats producera:

1) Bach
2) Goethe
3) Fritz Lang
4) Kraftwerk
5) "Himmel över Berlin"

Berlin, ja. Man kanske ska ge den staden props för att ha tjänat som inspirationskälla för David Bowie och Brian Eno (och även Lou Reed, men han var ju aldrig där) på 70-talet. Eller att alla billiga bostäder i östeberlin har varit positivt för konstscenen där på senare år. Men sakta i bakcarna! Vi snackar fortfarande Berlin, en ful jävla stad som är extremt sliten och deppig (jag vet, jag har varit där). Är det Paris? Är det Florens? Är det Barcelona? Är det New York? Nej, precis. Till och med London är vacker jämfört med Berlin (om man inte är got).

Fast när vi ändå är inne på den parallellen, ska det sägas att tyskar faktiskt är snyggare än engelsmän. Jo, det är sant. De klär sig kanske betydlgit sämre, men de har inte lika mycket att skyla. Alla engelska blokes och tarts ser ju bara förjävliga ut, otympliga köttklumpar med fantastiskt ointressanta ansiktsdrag. Inte konstigt att de var tvungna att uppfinna mods-kulturen. Kläder, skivor, accessoarer, vad som helst för att distrahera från fulheten. Om det är några som någonsin har önskat att de var någon annanstans, i en lite bättre miljö med lite bättre människor, så är det engelsmän. Och man fattar varför.

/Nicholas

på dagen sover man och på natten lyssnar man på vit musik. det är så jag har det. jag tror ingen fattar hur jag har det när jag jobbar natt. minst fattar dom som lallar om att jag "gör en insats". det leder medelklasslistan att von oben hylla folk som man tycker är dumma i huvet för att dom har ett skitjobb. folk tror nog att jag lider mer än jag gör. fråga mig om jag lider så ska jag svara.

den vita musiken är pop med kraft och härliga melodier. kan ni tänka er något vitare? ja, det kan ni. ni kan tänka er piotor. det är den vitate musiken som finns. juden till trots. billie the vision är också väldigt vit. om ockra är en nyans av vit så är billie the vision ockra.

("men billie och piot är ju just pop med kraft och härliga melodier". jaha. det tänkte jag inte på. men det stämmer ju så klart.) 

jag kommer från och med nu att försöka kompensera min frånvaro på den officiella canarie-hemsidan med en helt sjuk hög närvaro här. till exempel kan jag skvallra om att malins bror gör en dvd om the kristet utseende. om jag fattade saken rätt fick han uppdraget för att dom tyckte han var skön att festa med. the kristet utseende är det slutgiltiga beviset på att det räcker med ett riktigt korkat bandnamn för att man ska få kultstatus.  men malins bror är verkligen dö-trevlig, så helt snett ute är dom inte. han har också gjort en rolig video åt sitt eget band absurdo culto. när han var nere sist så snackade vi om hur metal kunde influeras av leo cohen. jag sa nog en hel del saker jag inte trodde på. som att det lät spännande. men låten var fan grym, det kanske kan vara nåt för direktörerna att kolla upp. typ lo-fi-metal.

ingen av sufjan stevens skittråkiga delstatsskivor är dagens skiva, för det är "stands for decibels" av the db's.

Ok, här är sanningen. Egentligen har jag en hemtenta och det går skitdåligt och nu skriver jag något annat...

Men jag tänkte i alla fall att jag skulle berätta lite om "a night with the canarierecords", kvällen den 16:e sep på caffe barbro då Big strong union, allt är musik och Billie the vision spelade live och Dennis från rundgång spelade skivor. 

Vi började marknadsföringen lördagen innan med att köra en ackustisk förfest på rundgång i Malmö. Men samma morgon ställde av olika anledningar både Allt är musik och Billie the vision in. Det kändes som en dålig start, men Big ship spelade och var då andra sidan alldelles ruggigt bra och täckte det mesta av besvikelsen.

Följande dagar satte Laban upp affischer i varenda liten vrå på möllan och det måste ha gjort susen för alla förköpsbiljetter var slutsålda redan innan veckan var slut.
     När jag själv var ute med affischer stötte jag på ett gammalt ex. "Hur går det med fotograferingen", frågade hon och jag försökte påminna mig om ifall jag någonsin fotograferat överhuvudtaget och misstänkte att hon kanske blandat ihop mig med ett annat ex. Samtidigt upptäcker jag att hennes ögon har bytt färg och jag börjar fundera på om hon inte lagt in färgade linser av något slag. Sedan berättar hon om sin egen fotografering. Hon visade sig ha gjort något av en karriär. Bl.a. varit med och spelat in Günthers nya video. Hon frågar hur det går för mig och jag berättar att ibland spelar vi och ibland inte, och att jag har en studio i min gardeob. Jag tänkte att det skulle göra henne avundsjuk att jag har en stor garderob, eftersom jag har en fördom om att alla fotografer vill ha sitt eget mörkerlabb hemma.
      Jag ger henne en flygare och hon fågar om vi är i behov av en video, och jag lovar att höra av mig när den dagen kommer.

 Den 16:e flöt på smidigt som bara den. Alla banden var jättebra och folk verkade genuint intresserade och gillande. Vi sålde öl för 10 kr styck och publiken blev som barn och fransmän med att öppet visa vad de tyckte. En bit in i Billie konserten var det många som inte kunde sitta stilla längre och började i stället dansa till de fina svängiga låtarna. DJ Dennis hängde sedan på bra och lämnade ingen oberörd.

När vi sedan stängt och börjat städa hittade vi bl.a. en sko på dansgolvet och kunde inte låta bli att fantisera över den stackare som trampat ut i höstpölarna i bar strumpa på ena foten.
        När städningen väl var klar och kassan inventerad försvinner Laban iväg då han tidigt nästa morgon ska agera tränare för ett lag boulejuniorer på en viktig kupp någonstans i mellansverige. Jag vill här också passa på att rikta ett stort tack till alla andra som var med och städade och rent allmänt funktionerade. Utan er hade det helt enkelt inte gått.
        Just som jag blir ensam kvar ramlar det in några kompisar som försäkrar att alla andra ställen i stan har stängt och att det här är ett utmärkt ställe att ha efterfest på. Vi äter upp resterna av den linsgryta som vi haft till försäljning under kvällen och först nu smakar ölen riktigt gott  hos mig. Jag har liksom varit för stressad för att känna det tidigare. Eller som Jonathan Richman en gång uttryckte det: "I ought to be so tired. But I was wide awake since I was so inspired". Och detta tackvare alla fantastiska band och alla fantastiska människor som kom och alla andra som hjälpte till att göra detta till en helt oförglömlig kväll.

Vi på Canarierecords är oerhört peppade och snart kör vi igång igen. Håll utkik...


/Calle

Jag såg "Team America - world police" igår. Jag vet att det är sååå 90-tal att gilla South Park, men jag tyckte faktiskt att den var rätt kul. Den var oändligt ironisk och var ännu mera metafilm än "Adaptation", det handlade hela tiden om filmklichéer och var en sorts diskussion om hur viktigt det är med skådespeleri (budskapet var: alla som tror att det är viktigt med skådespeleri är idioter).

Den ena saken som slog en med filmen var: hur fan kunde det här slippa igenom spärrarna? En dockfilm som använder actiongenren för att göra satir om USA:s utrikespolitik... what? Och så är det jättemycket blod och spyor och könsord. Rätt kul, men... what? Vad sa VD:n på filmbolaget, "trevligt, det här blir bra killar, det här är ju det som alla har väntat på"? Helknäppt.

Den andra saken som slog en var låten "Pearl Harbor sucked (And I miss you)", rätt kass musik men en briljant text om att vara kär och sakna någon, men istället för att prata om det riktar man all sin frustration mot en dålig film som man inte fatta att man kunde gå och se. Lite samma koncept som Pulps "The trees", fast drivet ännu längre. Jättekul - och jättebra.

/Nicholas

OBS! Jag lovar att nästa inlägg inte ska handla om animerad film.

OBS 2! Han som gjorde "Spirited away" har gjort en ny film som har premiär nu i oktober. Den heter "Det levande slottet" och den måste bara vara fantastisk.

OBS 3! Alltså, det kanske verkar som att ta animerad film på allvar utgör en av grundpelarna i min personlighet (bara att använda termen "animerad film" är ju rätt fånigt). Men så är det inte. Jag lovar.