canariebloggen

Lo-fi suget kom tillbaks idag. Det var ett tag sedan. Men jävlar vad gött. Först lite beathappening, sedan lite half japanese... i min lägenhet finns inga skivor. alla plattor ligger nerpackade i en låda på vinden, så jag fick ge mig ut på DC för att leta rätt på´t, för hungern visste inga gänser... moldy peaches... the flame...  devendra banhart... unpock... mmm... Lo-fi... så gött...
så gav jag mig på två wild cards... microphones och karl blau. det var rätt ok. men. tänker jag. är det inte så att lo-fi bara blir bra om man vet att personerna bakom har humor... det behöver inte vara roligt. men om man vet att de har humor så blir det så mycket bättre. den där microphones. han låter ju snäll och så. men jag undrar jag. han är ju inte direkt nån ball typ. eller? Asså jag menar inte att man bör vara en ball typ, men asså depp lo-fi eller emo lo-fi det känns rätt meningslöst i mina öron. 

och så lägger jag ut en bild på Ringo som jag hittat efter att ha lo-fi googlat. Det var inte vad jag väntade mig. menmen. varför inte... 

som många kanske vet så spelar suburban kids på KB ikväll. Vad kanske inte lika många vet är att the mexicos är förband och att de är riktigt feta och antagligen kommer slå igenom med ett brak inom kort.

Imorn har vi på canarierecords den stora äran att anonsera en lite småhemlig extra spelning med the mexicos i festsalen på caffée barbro.
Det blir ett symboliskt inträdde som går oavkortat till the mexicos tågbiljetter. Som vanligt säljer vi också billig öl och styr upp grym dans. Det är som sagt lite smått hemligt, men för vänner och våra kära bloggläsare och era vänner, så är alla varmt välkomna som vanligt!

Vi ses!
/Calle.

Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig, heter en låt på den nya håkan skivan som är så himla fin och som så många andra låtar på skivan låter den lite som den där everybodys talking at me låten med harry nillson, men sedan låter den som en båt och som en kyrka. Och jag tänker på vad min gamla lärare en gång berättade om en man som blev kung på en söderhavs ö eftersom han kunde ro med en åra. Och det var en alldelles för för jävla cool information to handle en gång i tiden, och nyss låg jag i min säng och bara rodde och rodde med en åra upp och ner för stora blåa vågor till musiken. Och så tänkte jag att varenda brud på varenda ö i söderhavet såg mig när jag kom körandes och att öborna ville ha mig till kung och ha en stor fest. Men jag var tvungen att ödmjuka mig och tacka nej eftersom jag var lika kär som håkan i den där låten och var tvungen att fortsätta, trots att alla bad mig stanna. Konversationen gick: Nej. Snälla. Nej. Snälla. Nej, måste gå...

/Calle.