canariebloggen

Det är så mycket som är så bra med den här filmen så jag vet inte var jag ska börja.
Martins bisarra och fria tolkning av ett uppvaknande. Allt springande och alla märkliga spring-stopp precis innan det klipper till nästa scen. när martin blåser på pizzan och mårten klappar sig på magen för att sedan springa lite till. scenen med bommarna är redan en klassiker.

Den här filmen är nominerad i allt på årets Calle-gala. (man kan vinna små guldstatyeter föreställandes mig).
årets regi, årets manus, årets skådespelarinsats... rubbet.