canariebloggen

jag kan inte hjälpa det. jag kan se en grym skådis i hundra olika filmer utan att någonting händer. men så plötsligt när de visar upp en helt oväntad och grym skill så hoppar mitt hjärta till och skriker: "hey. i love that guy".

så var det i science of sleep i går när den där argentinske snygge skådisen som bland annat spelar huvudrollen i motorcycle diaries kör ett rakt men ändå ganska funkigt trumkomp helt oväntat. jag kan heller inte tycka helt illa om lasse åberg efter att han visat sig vara en jäkel på att trixa med en boll i den ofrivillige golfaren. att bob marley var en jävel på fotboll överskuggar också hans musikkarriär i mina ögon. och så sent som igår hörde jag att camus var en riktigt bra målvakt vilket helt och hållet fick mig att kasta nytt ljus även på hans karriär. jag har alltid gillat camus, men nu blev det även på ett personligt plan.

I övrigt tyckte jag att filmen science of sleep la ett dåligt fokus på problemen kring att blanda ihop dröm och verklighet. i mina ögon behöver huvudrollsinnehavaren vård. men framställs i stället som ett snyggt och missförstått geni.

dock kan jag inte negga på alla goa popreferenser. är du dessutom arkitektstud, så kommer du älska den här filmen.

den där the queen däremot var rätt seg. den var ungefär som en tv-serie. det mesta av skådespeleriet kändes i alla fall så. behållningen var alla gamla tv-klipp. jag blev så nostalgisk och tänkte på när min familj köpte en ny labrador och hur jag skruvade upp radion i jakt på en ny hit som stavades G-funk.