canariebloggen

varje gång jag blir hungrig och försöker tänka efter vad jag helst av allt skulle vilja äta, tänker jag nästa alltid på potatisgratäng. inte för att jag tycker så värst mycket om potatisgratäng. egentligen handlar det bara om en blandning av dålig fantasi och en bild av potatisgratäng som rejäl bra mat.
      likadant är det med film. varje gång jag blir sugen på att se en film hoppas jag att den ska vara som barry lyndon. jag fullständigt älskar 1700-talets kärlek till allt som var vackert. ändå är det inte det som gör marie antoinette till årets bästa film. främst beror det på att personerna är så fantastiskt förklarade och man får en så otroligt bra föståelse för dem.

jag vill se den igen. jag vill vara där!