saker som är bra i teorin #1
Jag vill verkligen gilla Pet Shop Boys. Och God knows I've tried. Men det spelar ingen roll hur ofta jag lånar deras gamla skivor på biblioteket och ger dem ännu en chans. Det funkar bara inte.
På pappret är de den perfekta popgruppen. En duo bestående av en arkitekt och en musikjournalist. Musik som är syntetisk och artificiell, ett medvetet avståndstagande från alla rockklichéer. De älskar disco och dans och samtidigt klassiskt pophantverk. Och låtarna heter saker som "Being boring". Och de är extremt modevetna, inga svettiga skinnvästar och hästsvansar här.
Men verkligheten är en annan. Det här är två fula britter som gör tight-ass white man music, värdelös att dansa till, melodierna överskuggas av produktionen, och rösten som sjunger är kall och blank som en sjukhusbrits. Det är musik som inte säger mig ett dyft.
You had to be there, invänderer kanske någon. Och kanske är det så, hade jag varit 20 år 1987 så hade jag kanske sett Pet Shop Boys som jag ser på The Tough Alliance idag. Då hade det varit musiken som man valt för att särskilja sig från rockmajoriteten. Men jag vete fan alltså. Det gör inte deras musik mer lyssningsvärd idag. Jag hatar att erkänna det, men den musik som åldrats bäst från 80-talet är den traditionella gitarrpopen, som Felt eller Field Mice eller Jesus & Mary Chains första skiva. För att inte tala om Orange Juice och Smiths-singlarna.
Kanske är det både a blessing and a curse att ha som ambition att vara modern. De som fegar och gör musik som känns gammal från början kan ju aldrig egentligen åldras.
/Nicholas
På pappret är de den perfekta popgruppen. En duo bestående av en arkitekt och en musikjournalist. Musik som är syntetisk och artificiell, ett medvetet avståndstagande från alla rockklichéer. De älskar disco och dans och samtidigt klassiskt pophantverk. Och låtarna heter saker som "Being boring". Och de är extremt modevetna, inga svettiga skinnvästar och hästsvansar här.
Men verkligheten är en annan. Det här är två fula britter som gör tight-ass white man music, värdelös att dansa till, melodierna överskuggas av produktionen, och rösten som sjunger är kall och blank som en sjukhusbrits. Det är musik som inte säger mig ett dyft.
You had to be there, invänderer kanske någon. Och kanske är det så, hade jag varit 20 år 1987 så hade jag kanske sett Pet Shop Boys som jag ser på The Tough Alliance idag. Då hade det varit musiken som man valt för att särskilja sig från rockmajoriteten. Men jag vete fan alltså. Det gör inte deras musik mer lyssningsvärd idag. Jag hatar att erkänna det, men den musik som åldrats bäst från 80-talet är den traditionella gitarrpopen, som Felt eller Field Mice eller Jesus & Mary Chains första skiva. För att inte tala om Orange Juice och Smiths-singlarna.
Kanske är det både a blessing and a curse att ha som ambition att vara modern. De som fegar och gör musik som känns gammal från början kan ju aldrig egentligen åldras.
/Nicholas
Kommentarer
Postat av: Caroline
Hej! Är det så for a fact att de är arkitekter och musikjournalist eller är det bara en metafor?
Och...tight-ass....hadet nåt med sexualitet att göra ?
/en som undrar
Postat av: Nicholas
Det är tvärtom: ja, de är arkitekter och musikjournalister. Och nej, deras asses är nog inte så tajta vid det här laget - DET var en metafor för hur stiff deras "dansmusik" är.
Trackback