canariebloggen

Igår var vi och spelade med pälsen på hovedbangade (centralen i köpenhamn). En skitkonstig nordisk festival get togheter. Före oss var en dansk poet som jag inte fattade ett ord av, men som gjorde ett fåtal lyssnare riktigt upprörda. och en kvinna som sjöng vem kan segla förutan vind. Och några dalkullor sålde böcker exponerade på en fäll.
     Och så pratade jag med en annan utställare som tyckte det var viktigt att jag pratade Svenska och han Danska och att vi förstod varandra och var vänner.
     När trummaskinen och kören började eka inne på den kalla centralen letade uteliggarna sig fram ur sina gömmor och de var inte så få. En kille sjöng med i havsbävning innan han tände eld på ett packet tändstickor och somnade på marken. Några femtonåriga tjejer i punkardress dansade. Efteråt kom de fram och ville snacka. Kul tänkte jag, men så klart ville de bara tulla cigg. Laban gav dem cigg och varsin skiva.  
     En tant kom fram och frågade mig om vägen till en avgång mitt under en låt. Jag visste inte om jag skulle svara. Men labbe hoppade av scenen tog henne under armen, pekade och räddade situationen.
Publiken var väldigt flyktig ibland var där 20 pers och kollade. Ibland 200. Efteråt gick vi och åt något indiskt på istergade.
     Sedan åkte vi hem. Jag drack pilsner i bilen och från högbron såg jag Malmö iform av en svart massa, med tusentals gula små ljus. Och det var gäss på vågorna i öresund nedanför. Jag har danska kusiner. Och jag tänkte på dem. Förr brukade vi åka till dem över julen och äta rödkål och sockerstekt potatis och ris ala malta. Den som hittar en mandel i sin gröt fick en mandelgave.

Tänk att utomlands är så nära.
Förlåt. Jag vet att det sista förstörde allt.

/Calle