canariebloggen

Jag, jakob och Laban diskuterade en gång vilket som var vårt mest sedda band. Jakob avslöjade att han sett refused 7 gånger eller nått sånt. Laban hade sett Milencollin lika många. Själv slängde jag in bob hund i disskussionen som övergick i Liberator, de spelade jämnt när vi var yngre och dit gick man mycket för att alla andra gick dit och med lite tur kunde man få visa upp sina nyvunna ska-moves för någon som var lika ung och naiv. Det fanns en tro som bottnade sig i att om en tjej gillade ett visst band så kunde hon åtminstone inte vara helt fel för en...

Men diskusionen uppkom av att vi alla tre hade en outkonkurerad etta. Billie the vision and the dancers. Jag kommer ihåg första gången jag såg dem på Blekingska nation den 11 dec. 2004. Det var knappt ett år sedan. And it was all about love.
Mycket har hänt sedan den där första gången. Jag minns inte exakt när det var men jag tror det var den gången på Panora som jag konstaterade att de blivit om möjligt ännu mera samspelta och självsäkra och avslappnade i sitt uppträdande.
Men igår på KB såg jag ett nytt steg i utvecklingen, då de även visade sig vara ett helt lysande arenaband. Jag har sett många band på den scenen, men nog aldrig något som fyller ut den så bra och så levande.

Idag är det nyår. Nu ska jag tända eld på allt jag äger och har och börja om på ny kula. Snart tar den gigantiska tigern av tid tar ett språng in i det nya året!!! eller... äsch... som vanligt har jag brutit alla nyårslöften redan innan klockan 12. Skit samma. Happy new year!!!

/Calle