saker som är bra i teorin #2
Börjar man lyssna på Bo Kaspers Orkester eller Raymond & Maria när man är 30? Är det helt vanliga musiklyssnare som plötsligt blir vuxna och bestämmer sig för att lyssna på tråkig musik? Eller är BKO- och R&M-lyssnarna ett eget släkte, som gillar den musiken oavsett om de är 15, 25 eller 35 när de hör den för första gången?
Jag tror fakiskt att det lutar mot det senare. Däremot är det ett faktum att folk som gillar musik gärna vill åldras med, och att deras musiksmak ska åldras med dem. Jag och min kompis Carl Magnus snackade en gång om att man borde ha gått över till jazz totalt när man var 30 och klassisk musik när man var 40. Gärna för mig.
Men i allmänhet vill folk som lyssnade på svensk indie när de var 16, soul när de var 18 och Bob Dylan när de var 20 - och till den kategorin hör kanske de flesta av oss - vill gärna ha ett moget alternativ inom själva popmusiken. Och vad skulle då detta vara? Svaret är Fleetwood Mac.
Fleetwood Mac är bandet man vänder sig till när man inte längre behöver känna att popmusik handlar om vi-mot-dem eller febrig rastlöshet. Musik att lyssna på när man är så pass säker på sig själv att skivsamlingen inte behöver utstråla coolhet och vara street eller modern. Man tänker "i grund och botten vill jag ju bara ha bra låtar", och eftersom man inte längre imponeras av punkiga treackordslåtar eller dyrkar lo-fi som ett värde i sig, finns det ingen anledning att dissa den välpolerade FM-rocken från 1970-talets Los Angeles.
I teorin är ju Fleetwood Mac ett fantastiskt band: fyra grymma låtskrivare (och en skäggig trummis), varav två kvinnor, som såg som sin livsuppgift att skapa välgjorda poplåtar med noggrant utmejslade melodier och slitstarka refränger, och lagom melankoliska kärlekstexter. Det var två par i gruppen som var gifta och som sedan skilde sig ungefär samtidigt, och skivan "Rumours" som kom exakt då inte bara dokumenterade detta, utan var också deras mest lyckade samling låtar. Den borde vara ett mästerverk och den har också ständigt hyllats som ett sådant.
Men allt är bara skitsnack! Lyssnar man på "Rumours" inser man hur fel människor som annars har god smak kan ha. Alla från musikjournalister som Andres Lokko, Jan Gradvall och Terry Ericsson till band som The Cardigans, Moneybrother och The Concretes älskar "Rumours", och alla är i den bemärkelsen dumma i huvudet. "Rumours" är inget mästerverk i mogen popmusik. Den är full av skägg, gitarrsolon (det spelar ingen roll att det är på en akustisk gitarr!), bluesstämningar och lagom gungiga takter. Melodier? Om man tycker att det här är bra melodier så har man aldrig hört Cole Porter, Burt Bacharach eller Duke Ellongton. Melankoliskt? Lägg av, det är bara tralligt och uddlöst. Vi snackar kokaintankade Los Angeles-musiker, inte Hjalmar Söderberg. Moget? Om solglasögon och hatt är din definition av att mogna så talar vi inte samma språk.
Fleetwood Mac är alltså a fucking fraud. Vill du ha kokainpop från 70-talet, köp Steely Dans "Aja". Vill du ha mogna kärlekslåtar, köp "Ella Fitzgerald sings the Johnne Mercer songbook". Vill du åldras med värdighet, sälj din gitarr.
/Nicholas
Men i allmänhet vill folk som lyssnade på svensk indie när de var 16, soul när de var 18 och Bob Dylan när de var 20 - och till den kategorin hör kanske de flesta av oss - vill gärna ha ett moget alternativ inom själva popmusiken. Och vad skulle då detta vara? Svaret är Fleetwood Mac.
Fleetwood Mac är bandet man vänder sig till när man inte längre behöver känna att popmusik handlar om vi-mot-dem eller febrig rastlöshet. Musik att lyssna på när man är så pass säker på sig själv att skivsamlingen inte behöver utstråla coolhet och vara street eller modern. Man tänker "i grund och botten vill jag ju bara ha bra låtar", och eftersom man inte längre imponeras av punkiga treackordslåtar eller dyrkar lo-fi som ett värde i sig, finns det ingen anledning att dissa den välpolerade FM-rocken från 1970-talets Los Angeles.
I teorin är ju Fleetwood Mac ett fantastiskt band: fyra grymma låtskrivare (och en skäggig trummis), varav två kvinnor, som såg som sin livsuppgift att skapa välgjorda poplåtar med noggrant utmejslade melodier och slitstarka refränger, och lagom melankoliska kärlekstexter. Det var två par i gruppen som var gifta och som sedan skilde sig ungefär samtidigt, och skivan "Rumours" som kom exakt då inte bara dokumenterade detta, utan var också deras mest lyckade samling låtar. Den borde vara ett mästerverk och den har också ständigt hyllats som ett sådant.
Men allt är bara skitsnack! Lyssnar man på "Rumours" inser man hur fel människor som annars har god smak kan ha. Alla från musikjournalister som Andres Lokko, Jan Gradvall och Terry Ericsson till band som The Cardigans, Moneybrother och The Concretes älskar "Rumours", och alla är i den bemärkelsen dumma i huvudet. "Rumours" är inget mästerverk i mogen popmusik. Den är full av skägg, gitarrsolon (det spelar ingen roll att det är på en akustisk gitarr!), bluesstämningar och lagom gungiga takter. Melodier? Om man tycker att det här är bra melodier så har man aldrig hört Cole Porter, Burt Bacharach eller Duke Ellongton. Melankoliskt? Lägg av, det är bara tralligt och uddlöst. Vi snackar kokaintankade Los Angeles-musiker, inte Hjalmar Söderberg. Moget? Om solglasögon och hatt är din definition av att mogna så talar vi inte samma språk.
Fleetwood Mac är alltså a fucking fraud. Vill du ha kokainpop från 70-talet, köp Steely Dans "Aja". Vill du ha mogna kärlekslåtar, köp "Ella Fitzgerald sings the Johnne Mercer songbook". Vill du åldras med värdighet, sälj din gitarr.
/Nicholas
Kommentarer
Postat av: calle
"in the middle of the road" eran med eagles och fleetwood mack är en spännande era. Jag känner mig också ibland lockad av att göra musik konstruerad för långa bilresor. Så cleant ljud. Alla frekvenser ligger så jämnt. Kolla gärna upp Peter Cetera från Chicagos soloplattor. De är nog värst. Men tyvärr är det för cleant, man orkar max en låt åt gången.
Trackback